Den öppna dialogen eller att tiga är guld.

Trots att den nationella hobbyn bland svenskar är att tala om hur hemskt Sverige har blivit för alla som orkar lyssna. Är det inte det ena så är det det andra. Skattetrycket, vårdköerna, kollektivtrafiken, inflationen eller det allmänna tillståndet i vårt älskade land som en gång var så fantastiskt. Detta allmänna klagande sker naturligtvis inte när svenskar är utomlands, för då kan man med stolthet berätta om den fria vården, gratis utbildning och den så allomfattande kollektivtrafiken så inte bara är effektiv utan också är grön! Detta görs möjligt av att vi har en öppen dialog.

Det är viktigt med att ha högt till tak och att kunna ventilera sina åsikter, det är något man hört inte bara i skolan utan också i yrkeslivet. Det är trots allt en hörnsten i demokratiska och inkluderande svenska samhället.

Inte bara ABBA och IKEA är svenska exporter utan även offentlighetsprincipen, som det kämpas så hårt för i EU, och företeelsen ombudsmän. Dessa institutioner är att medborgarna ska ha möjlighet att likt grävande journalister på egenhand se vad som sagts och beslutats i maktens korridorer. Denna möjlighet är det tänkt ska genomsyra hela samhället med platta organisationer med medarbetarmöten där förslag skall stötas och blötas och förankras i de breda folklagren innan beslut fattas. Den öppna dialogen finns även mellan gemeneman, på stadens gator och torg samt på arbetsplatsen. Trygga medborgare och utan risk för direkta eller indirekta repressalier kan ventilera sina åsikter. Tryggare kan ingen vara. Om det nu var så att denna, kanske lite tillspetsade, sanning var sann. Dock behöver man inte krafsa allt för mycket på ytan för att se att så inte är fallet.

Rädsla är en stark drivkraft inom människan, rädslan för det okända, eller rädslan för att ta ansvar, vilket i många fall är samma sak. Vikten av maktförhållanden ska inte förringas när man talar om rädsla. När politiker förfasas över att politikerföraktet ökar, partiernas medlemssiffror minskar talas det ofta om att politiker måste kommunicera med medborgarna på deras språk, inte vara fjärmade från de breda folklagren för de är ju också människor som du och jag. Emellertid försvinner denna likhet när det kommer till att ta ansvar för sina handlingar. Inte behandlas en politiker, eller finansman för den delen, lika som du och när ansvar skall utkrävas.

Plötsligt försvinner offentliga handlingar, minnen sviktar och den öppna dialogen är som bortblåst. Time-out är likt att göra en pudel vanliga ord i medierna. Varför? Jo det är du som har makten, via valsedeln har vi makten att svinga bilan. Tyvärr kan det synas att ett ytterligare Stockholms blodbad kan komma behövas om bilan skall svingas då makten ska stå utkrävas ansvar för de som makten gör i ditt och mitt namn.

En arbetsplats är makten ofta tydligare och närmre. Min chef har också en chef och om du också vill skaffa dig kapitalslukande statussymboler och prestige kan du inte komma på tvären med den exekutiva makten. Slicka uppåt och sparka nedåt. Gör inte du det kommer någon annan och tar din plats. Men när jag vet att ingen som hör då jävlar ska det få veta vad jag känner! Ett resultat av när civilkurage stavas dagens tistel.

Det första offret i krig är sanningen. Målet helgar medlen. Det samma gäller i interaktionen mellan människor, särskilt mellan människor där maktförhållande finns, och sådana förhållanden finns det gott om.

Vad ska vi göra åt detta då? Nja att sluta hyckla är väl en steg i rätt riktning. Att skruva upp fler övervakningskameror med argumentet att; inte har jag något att dölja, verkar lite ihåligt. De flesta har väl persienner i vardagsrummet, talar inte om vad man tjänar och har badbyxor på sig på stranden, så nog har vi något att dölja. Allt kanske inte kan ges utrymme i denna öppna dialog med din ombudsman om offentlighetsprincipen?

Jan Telag