Två fel blir inte ett rätt

Tanken om social ingenjörskonst i är i grunden ett underkännande för den enskilde medborgarens möjlighet att själv prioritera sitt liv. Denna konst har prövats och i de flesta fall misslyckats, men för att vara rättvis har den i vissa fall lyckats, t.ex. lagen om barnaga.

Emellertid är detta förslag om jämställdhetsbonus ett försök att rätta ett fel med ytterliggare ett, precis som det beskriv på SvDs ledare 28 februari. För ”…det inte männens sysselsättningsgrad som är problemet. Det är kvinnornas. Under socialdemokraternas långa maktinnehav har kvinnor tvingats in i deltidsjobb i offentlig sektor,..” Att sedan försöka rätta det med att införa ytterligare, mycket krångliga, system i de redan överbelamrade socialförsäkringssystemen verkar inte som den vettigaste vägen att gå.

Att det är kvinnor som i stor utsträckning arbetar halvtid i offentlig sektor som dessutom ofta är vikariat är ingen nyhet, inte heller att det är i den offentliga sektorn som politikerna är arbetsgivare. Ska man på allvar ta i tu med denna kvinnofälla måste politikerna ta sitt ansvar som arbetsgivare. Det första torde vara att anställningsformerna anpassas efter det långsiktiga målet att behålla och kompetensutveckla personalen, och för det andra att betala ut skäliga löner. På så sätt kommer inte bara ge den positiva effekten av att män i större utsträckning skulle stanna hemma med barnen utan också att den offentliga sektorn skulle få behålla en engagerad och utbildad personal som stannar i den offentliga sektorn under en längre tid. Detta sparar dessutom stora pengar i rekryteringskostnader.

Man måste spendera pengar för att tjäna pengar.

Jan Telag

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, kvinnofälla, offentlig sektor