En man gör inte en soppa

I och med Fidel Castros avgång är spekulationerna många kring vilka konsekvenser det kommer att medföra för Kubanska kommunistregimens grepp om makten. Svenska dagbladet, Dagens Nyheter och Göteborgs Posten talar nog mer i egen sak än med förnuftig när de analyserar att ny tid är att vänta. Framför allt har de fastnat på Fidels person.

Fidels personkult har visserligen varit anmärkningsvärd. 49 år vid makten har i en diktatur kan ha den effekten. Därtill har ju inte hans karisma, uppstudsigheten mot USA, hans nära relationen till Che Guevara och de kubanska cigarrerna varit till nackdel för hans status. En diktatur är dock mycket mer än en man och hans pondus. Den baseras också på rädsla, förtryck och makt, men framför allt på folks medgivande. Både i och utanför landet. I Kuba finns det fler än Fidel som mått bra av den begränsade friheten och rättigheterna och som har skott sig gott på det rådande systemet. Det är det som är det mest allvarliga av allt.

Det är viktigt att komma ihåg att bakom varje mäktig person står alla de som gjort denne mäktig. Framgången hade inte varit möjlig utan deras medverkan. På samma sätt som att de inte ska glömmas för att ha bidragit till något positivt så måste deras skuld också uppmärksammas när deras handlingar lett till en försämring.

Det är alltid lätt att personifiera en händelse, en ståndpunkt eller en regim, men problemen försvinner inte för att dessa personer har försvunnit. Det hände inte i Irak och det har inte hänt i Kina. Tredje Riket hade inte heller blivit en mysliberal handelsunion även om någon hade lyckats tagit kol på Hitler. Det hade varit praktiskt om det funkade så, men tyvärr. Världen är lite mer komplicerad.

En viktig läxa av hela det kubanska spektaklet finns i begynnelsen. Kuba hade inte varit Kuba och Castro hade inte varit Castro, i alla fall inte världskänd Kommunistledare, om det inte hade varit för USAs utrikespolitik på 1950-talet. Att hålla en diktator om ryggen är aldrig bra, inte ens om diktatorn är bra för investeringarna.

Jöran Gemén