Konkurrensen om väljarna

Politik är en konkurrensutsatt marknad där det gäller att locka till sig så många röster att politikerna kan vinna majoritet och genomföra den politik de anser är bäst. Att inte söka värva röster för att nå makten torde gränsa till tjänstefel om man vore politiker.

Hur gör man då det i en väljarkår som blir allt mer rörligt inom så väl som mellan partiblocken? en väljare har inte den lojaliteten, byggt på ideologisk övertygelse eller andra premisser, som gör att ett parti kan räkna med dess väljarbas långa trogenhet. Då väljarens förmåga till föränderlighet över tid är ökande måste politiken, för att ge lockelse, de mer direkta behov tillfredställas i bekostnad för det långsiktiga målet med politiken. Andra knep måste till så som valfläsk, politiska jippon och kända ansiken på vallistorna än att tala om samhällsprojekt.

Emelleritd tyder, som Per Gudmundson skriver på SvDs ledare, högerns spenderande innan maktskifte för att undvika vänsterns expansionspolitik eller vänsterns skuldsanering för att underlätta expansiv politik under ett högerstyre, att långsiktihet finns dock då inte formade som visioner. Dock kan man se Obamas ledning över Clinton i demokraternas val av presidentkandidat har förklarats till en del av att väljarna är trötta på de politiska rävspel och välfläskande de får ta del av innan varje val. Folk har tröttat och vill ha en vision, ett långsiktigt mål för politiken, något som inte endast stäcker sig till nästa val.

Jan Telag